Dag 0

torsdag 11 december, 2025

På morgonen tas det prover på mamma. De visar att preeklampsin är under kontroll och har inte försämrats sedan igår. Nya prover planeras först om 12 eller 24 timmar.

Pappa åker hem till Malmö för att duscha och hämta kläder.

Mormor och morfar är på väg med tåget från Östersund, de ska hjälpa till med lägenheten så det blir fint att komma hem till. De ska komma och hälsa på antingen när tåget stannar i Lund eller efter att de checkat in i Malmö.

Vid lunchtid får mamma veta att det ska göras en blodflödesanalys. En undersköterska kör upp mamma i rullstolen till plan 3 där man gör ultraljud. Mamma får blunda hela vägen för att lamporna är så starka i ögonen. Idag är det inte vår vanliga läkare utan en annan överläkare som gör kontrollen. Mamma har mycket sammandragningar men försöker säga till när de kommer så att de inte ska försämra mätningarna. Läkaren vill titta på de gamla mätningarna och jämföra med dessa så mamma hinner ringa upp pappa på högtalaren när läkaren ska berätta vad hon sett. Hon säger att det nu ser sämre ut. Tidigare har minisarna legat i flödesgrupp 2 och 3a, men nu ser det ut som 2/3 och 3b. 3b är det sämsta blodflödet. Hon säger att läkarna behöver prata ihop sig och så får vi veta sedan vad de kommer fram till, tills dess får inte mamma äta något ifall att det blir operation.

Pappa kommer tillbaka och vi får då besked att det måste bli förlossning idag, inom några timmar. Mamma ringer till mormor och morfar och ber dem komma hit så snabbt de kan från tåget så att de kanske hinner komma och hälsa på innan förlossningen.

Sedan går allt snabbt. Vi får veta att det ska sättas en urinkateter på mamma och hon ska få magnesiumdropp. Magnesium ges för nervsystemet hos minisarna. Alla nålar osv är läskigt för mamma men det går bra.

Mormor och morfar kommer fram strax efter kl.16, då får vi veta att kejsarsnittet ska ske ca kl.17. Vi hinner kramas, ge nycklar och prata lite om lägenheten. Sedan måste mormor och morfar skickas ut för då ska vi strax rulla till operationen.

Pappa får gröna operationskläder på sig. Han får följa med bredvid hela vägen. Mamma körs iväg i sjukhussäng genom hissarna och korridorerna till operationssalen. I operationssalen får mamma sätta sig på operationssängen så att narkosläkaren kan ge bedövning i ryggen och en annan läkare kan sätta in infarter i händerna för dropp och medicin. Under tiden kommer det in allt fler personer i salen, de presenterar sig och vad de ska göra. Totalt är det nog 20 personer där, kirurger, narkosläkare, barnmorskor, neoläkare. Neoläkaren vi träffat flera gånger tidigare kommer tillslut in och då känner sig mamma trygg, ni kommer vara i de allra bästa händer.

Det gör inte lika ont att bli stucken i ryggen som mamma var rädd för och snabbt efteråt känner jag mig avdomnad i benen. Då får jag lägga mig ner med armarna utsträckta som ett T. De sätter upp ett skynke framför mitt ansikte och påbörjar förberedelsen av magen. Pappa sitter på min vänstra sida, narkosläkaren bakom mitt huvud och en barnmorska och en som sköter medicinering är på min högra sida.

Allt går väldigt snabbt. Det är en konstig känsla i magen när de opererar. Mamma och pappa är väldigt oroliga. Vi hör läkarna säga att de inte kan få ut fostersäckarna utan behöver sticka hål på dem. Vi hör vatten som skvätter och sedan ett litet skrik, kort därefter mer vatten och ett litet gnyende. Att höra er för första gången är det största ögonblicket i mitt liv. Ni är här nu. Ni kom ut med livskraft och gjorde oss till föräldrar.

Vi hade på förhand bestämt att pappa skulle följa mer er. Ni läggs snabbt i speciella plastpåsar, det är för att ni är så små och känsliga för att tappa fukt ur huden. Snabbt tas ni in i varsitt rum där flera läkare ser till så att ni får det ni behöver för att må bra..... PAPPA FYLLER PÅ......

Resten av operationen känns lång även fast det går ganska snabbt. Den enda målbilden mamma hade var att få ut er. När operationen börjar bli klar försvinner alla läkare, sjuksköterskor och barnmorskor ur rummet lika snabbt som de kom in. Efter operationen körs mamma iväg, lyfts över i en annan säng och rullas till postoperativa avdelningen. Där får hon mer smärtstillande och saft. Vi har våra mobiler med oss så efter ett tag skickar pappa bilder på er när ni ligger i era kuvöser på neo, allt hittills har gått bra och det är en sådan lättnad.

Pappa kommer till mamma strax innan jag får åka tillbaka till förlossningen. På kvällen körs jag ner i sängen till neoavdelningen och får se er för första gången. Läkarna hade förklarat på förhand att om man föds så tidigt är man väldigt liten och ser inte ut som fullgångna bebisar. Men det enda jag ser är hur fina ni är, ni är det finaste jag någonsin sett och från första stund älskar jag er mer än allt annat.