Dag 39

Tvåans antenn har slutat fungera. Det går inte längre att ge dig några mediciner intravenöst. Du har inte heller några kärl som är lättåtkomliga för att sätta nya infarter. Du kommer dock få ha kvar den ett tag till. Tanken är att det kanske går att dra blodprov från infarten när den tas ut.

Stomisköterskorna kommer på besök. De ser att vi kämpat med din påse. Den behöver bytas ganska ofta, för den börja läcka. Du är så liten, och ytan som finns för att sätta på stomipåsens klisterplatta är väldigt liten. Då ramlar den rätt lätt av.

Sköterskorna testar att sätta på en ny sorts påse. Den har en kvadratisk klisterplatta, istället för den runda vi använt tidigare. Tanken är att den kanske går att fästa lite enklare. Det är värt ett försök.

Försöket håller i några timmar. Den nya påsen läcker också. Men vi försöker igen.

Läkarna har bestämt sig. Du ska extuberas. Denna gången är det läkarna som extuberar dig, och inte du själv. Då helt plötsligt är du nöjd med att bli av med tuben.

Du sätts i NIV-NAVA, precis som brorsan. I början hamnar du en del i backup-läget på maskinen. Det tar lite tid innan du vänjer dig vid att andas själv. Men efter ett tag ser vi på maskinen att det är du själv som initierar andetagen, och inte maskinen. Du är nu extuberad, och förhoppningsvis blir det lite längre än sist!

Ettan har börjat bli lite för stor för sin sovsäck, som är i storlek S. Men du har inte riktigt blivit stor nog för att fylla ut en M-sovsäck än. Så just nu bäddar vi in dig så löst vi bara kan.

Du vill dock absolut inte ligga still i din sovsäck. Och vi vill att du inte ska flänga med armarna så mycket. Du behöver lägga energin på att växa, och inte på att göra gympa i kuvösen.

Pappa blir förvånad över hur stark du är när man försöker fånga dina armar för att bädda in dig. Man måste vänta lite strategiskt på att du ska slappna av - annars har man inte en chans att packa in dem.