Dag 71

Vanligtvis går familjer som är inlagda på intensivvårdsavdelningen på neo vidare till intermediärvårdsavdelningen när barnen är tillräckligt friska. Det är några rum bort i korridoren. Där finns det personal dygnet runt som är redo att hjälpa till. Personalen befinner sig inte på rummet, men är precis vägg i vägg. Där är tanken att föräldrarna ska kunna lära sig ta hand om sina barn och se till deras vårdbehov, med assistans från personal.

Ytterligare några rum länge bort i korridoren finns familjerum. Här bor föräldrarna helt själva med barnen. Det finns plats för medicinsk utrustning för att kunna ge visst andningsstöd och monitorering.

Ni har bott på sal 1 i hela 71 dagar nu. Salen ligger längst ned i ena endan av korridoren. På dörren finns en bild på en apa. Mamma och pappa har spenderat större delen av våra liv de senaste 71 dagarna här med er.

Men idag ska ni flytta.

Läkarna har utvärderat er, hur väl ni växer och hur mycket bättre ni andas varje dag. De är eniga. Ni behöver inte längre vara på en intensivvårdsavdelning.

Ni behöver faktiskt inte heller vara på intermediärvårdsavdelningen.

Läkarna har utvärderat mamma och pappa också. De litar på att vi kan ta hand om er, utan att ha personal tillgänglig vägg i vägg, dygnet runt. Ni ska få flytta till ett familjerum.

Rummet har en känguru på dörren. Rum 15, längst bort i korridoren. Här ska vi bo, hela familjen, helt ensamma. Fast det är inte riktigt sant. Sköterskor kommer att komma in en gång var tredje timme den första tiden för att ta observationer på er.

Det är ett litet men hemtrevligt rum. Det är inte riktigt dimensionerat för tvillingar, men personalen säger att det är det största rum de har. Det finns en patientsäng och en ihopfällbar säng för mamma och pappa. Vi har en egen dusch och toalett samt ett gemensamt kök.

Det tog lite tid att packa ihop alla era grejer. Inte bara måste era maskiner kopplas om till att förse er luft via syrgastuber, ni har ju en massa gosedjur, vimplar, stomitillbehör och allt annat som ansamlat sig på ert rum de senaste två månaderna. Sen rullar vi från ena sidan av korridoren hela vägen till andra sidan.

Mamma är lite nervös. Det är läskigt att inte ha någon med expertutbildning i samma rum som er, dag och natt. Nu måste vi göra allting själva. Men det finns en knapp. Trycker man på den så kommer en sköterska in. De har också en handenhet på vilken de kan se er puls och syresättning.

Nu sover ni här. Inbakade i snuttefiltar, bönpåsar och ihoprullade barntröjor i storlek 50. Med mamma, i sin hjärtpyjamas i sängen sidan om er, och pappa vakandes på stolen framför er bädd.