Dag 82

Pappa vaknar till mitt i natten. Mamma och två sköterskor står över er säng. Det brukar tyvärr alltid dyka upp någonting under pappa sovpass. Denna gången var det dags för provtagning. Läkarna vill ha lite blodprover på er båda. De börjar med Tvåan. Det går snabbt. Dina blodkärl är tydliga i ovansida handled, och det rinner på ordentligt med blod. Ettan sticks på samma ställe som brorsan. Det rinner inte riktigt lika snabbt hos dig, men till slut fyller sköterskan alla kapillär- och blodprovsrör.

Pappa kan gå och lägga sig igen. Tills han vaknar upp igen några minuter senare. Tvåans stomi är lös, och behöver sättas om.

Ni lever rövare om nätterna. Det är mycket tjo och tjim. Nu turas också om vem det är som har i uppdrag att hålla mamma eller pappa vaken. Ibland imponeras pappa av hur synkade ni är. Det går inte många sekunder från att Ettan slutat skrika, innan Tvåan tar över. Så går det hela natten - fram och tillbaka.

Vi har utvecklat lite egna strategier för att få er lugna. Pappas bästa knep är att försöka låta som en CPAP-maskin. Ni har nu båda högflödesgrimmor, de låter inte så värst mycket. CPAP-maskinerna ni hade innan är typ white noise-maskiner. Ni har ju sovit till det ljudet nästan hela ert liv. Strategin är sund i teorin, det är dock inte alltid så lätt att implementera i praktiken. Men pappa får gott om tid att öva.

Era blodprov såg okej ut. Ni kommer antaligen behöva röntgas igen för Rakit. Ni får redan ordentligt med kalcium och D-vitamin. Men det kan ta ett tag innan det ger resultat på prover och röntgen.

Tvåan har fått sänkt sitt luftflöde igen. Nu har ni samma inställningar på era högflodesgrimmor, fem liter per minut. Vanligtvis ligger ni på tjugotvå till tjugofem procents syre i luften ni får från grimman. Men ibland kan Ettan ligga på tjugoen procent, men ändå ha hundra procent uppmätt syresaturation i blodet. Det är som att andas helt vanlig luft, men med lite blås i näsan från grimman.

Ettan är så pass duktig på att andas själv att läkarna vill att du ska testa vara utan grimma ett litet tag då och då. Idag lossade pappa prongarna från kardborrebanden och du andas helt själv i tio minuter.

Till en början såg du lättad ut. Det är antaligen inte jätteskönt att ha små plastpiggar instoppade i näsan dygnet runt. Efter några minuter började du ta lite mindre och snabbare andetag, och sen efter tio minuter började du se lite andningsbesvärad ut. Pappa knäpper på grimman igen.