Dag 162

Det kan egentligen bara beskrivas som en katastrof.

Ettans återbesök hos kardiologen är inbokat 08:00. Självfallet ska Tvåan få åka med. Mamma har ringt och bokat sjuktransport. Bilen, eller rättare sagt bussen, ska stå redo utanför 06:40. Bara bokningen var hopplös att få till. Det går inte att boka sjukresa för två vuxna och två barn i babyskydd. Det blir två bokningar, och anteckning om att storbil behövs.

För att vara redo inför avfärden ges 05:00-maten av både mamma och pappa. Pappa som hade nattpasset och somnade 03:00 är trött när mamma väcker honom en halvtimme innan matning. Ettan är blek, och kallsvettig. Mamma är orolig. Pappa bär in dig i badrummet där ljuset är lite bättre. Du är blek. Och du känns lite kallsvettig. Men efter ett blöjbyte vaknar du till lite. Du börjar få färg och du till och med signalerar att du är hungrig. Det blir att värma maten snabbt som ögat - innan du blir arg.

Du har varit lite småkritisk till nappflaskan precis i början av matningen. Efter några motsträviga muntag äter du dock på bra. Det är fortfarande lite oklart vad det beror på, men det finns flera teorier. Kanske tycker du inte om Babysemp-ersättningen? Kanske behöver du bara vänja dig vid att det kommer mat ut din napp helt plötsligt? Kanske är det för att så fort du får en nappflaska i munnen händer det grejer i din blöja. Pappas teori är den sistnämnda. Lite dåligt bordsskick är faktiskt okej i din ålder.

Du äter extra hektiskt idag, när du väl börjat äta. Pappa hinner knappt med. Du ska ju ha järndroppar med maten. Det spelade inte så stor roll att pappa inte hann med dina järndroppar innan du ätit upp hela flaskan. Du kräks. Det är den största kräkningen hittills. Det kan inte finnas många milliliter mat kvar i din mage. Maten är numera halvspjälkad och inkladdad i dig, pappa och över hela golvet. Mamma kommer till undsättning med lite papper. Det spelar liksom ingen roll att man är redo med kräkpapper nittionio av hundra matningar. Det är klockan 05:00, med en pappa på en och en halv timmes sömn som matar då det händer.

Tiden är knapp. Ni ska ju vara färdigmatade, ombytta och i ert babyskydd utanför lägenheten inom en timme. Mamma och pappa måste ju också vara redo såklart, med alla packning.

Kanske är det tur, kanske är det skicklighet - men förmodligen inte. Mamma och pappa hinner ut genom dörren då minuten är slagen för avfärd. Det står en stor skåpbil parkerad i stoppfickan utanför. Bilen är oerhört rymlig för att bara erbjuda fyra sittplatser. Resten är plats dedikerad för rullstolar och resenärer på bår. Ni har bilen bokade för er själva. Mamma påbörjar det kluriga arbetet med att fästa era babyskydd. Av någon anledning är bilen utrustad med stolar med oerhört korta bälten. Det går alltså inte att vira runt bältena om babyskydden för att fästa dem säkert. Mamma och chauffören står i flera minuter. Det dras och det slits i både stol och bälte. Till slut, och med enbart millimeters marginal säger det klick. Ni är bältade och klara.

Det var bara lite gråt och protester. Tvåan sover redan i sitt babyskydd, och Ettan behöver bara sin napp. Tyvärr är sittplatserna arrangerade yterst märkligt. Det är en 1-2-1-layout. Mamma sitter längst bak, sedan sitter ni bredvid varandra och till sist sitter pappa längst fram med chauffören. Det finns alltså ingen som kan hålla Ettan napp. Det är ett under att pappa är smidig nog att vrida sin kropp och sträcka sig bak för att med fingertopparna lyckas hålla kvar din napp och undvika en säker katastrof.

Det blir en ganska lång bilfärd för pappa, som fortfarande är sned - men Ettan klarade sig utan gråt. Du lät dock lite hes när du andades. Kanske var det lite obekvämt i att sitta i babyskyddet?

TIll slut är ni framme. Pappa bär runt på era babyskydd, med er i dem. Mamma rullar vagnen och all packning. Vi trycker på tredje våningen i hissen, som vi gjort så många gånger förr. Mamma och pappa bär in er i kafeterian för att vänta. Det är bara en halvtimme kvar tills Ettan ska på kontroll. Ni ska hinna äta mat också. Som tur är har mamma och pappa förberett sig, och maten värms direkt.

Vissa händelser ter sig så osannolika att man ibland undrar om de faktiskt hänt. Ettan vägrar äta. Du spottar ut maten och blir alldeles loj. Du tappar färg, mammas beiga tröja skär sig mot ditt ansikte, du blir blek och kallsvettig och dina läppar börja bli lätt blå.

Du fick en pulmonell hypertensiv kris - tio minuter efter du kommit in på kardiologen. Dina blodkärl i lungorna knep ihop sig, så trycket ökar markant. Din höger hjärthalva orkar inte pumpa blodet vidare. På två minuter har mamma hittat en sköterska som ger dig syrgas direkt. Din syresättning i blodet han sjunka till 83% innan den snabbt gick upp efter du bombarderades med höghaltig syrgas.

Ditt rutinmässiga besök slutar i att du läggs in på barn- och ungdomsintensivvårdsavdelningen. Du hamnar på rum 6, sängplats 1. Precis som förra gången. Du flyttades senare till rum 5, sängplats 1. Precis som förra gången.

Det är som universum spelat ett spratt. Men samtidigt finns det nog ingen bättre plats än på ett sjukhus, till med avdelningen för hjärta och lungor, att få en allvarlig episod. Tanken slår mamma och pappa att detta kunnat ske bara någon timme tidigare. Utfallet kanske hade varit annorlunda då.

Men vissa tankar kanske inte ska betänkas allt för noga. Det är nog bäst så.