Dag 89

Idag är sista dagen att skicka in era namn till Skatteverket. Imorgon fyller ni tre månader. Det är också exakt så lång tid man har på sig att namnge sina barn. Problemet är att mamma och pappa inte vet vad ni ska heta.

Det har varit lite uppförsbacke i vår resa att välja namn. Det hjälpte inte att ni fick för er att dyka upp några månader tidigt. Det blir ju nästan ett halv års betänketid mamma och pappa förlorat. Det är först nu ni börjar få tydliga ansiktsdrag och starka, egna personligheter.

Mamma ringer Skatteverket och frågar om det finns någon möjlighet att få dispens. Det gör det såklart inte. Men som med så mycket annat här i livet, så går det att strunta i problemet, i alla fall ett tag. Tanten i telefonen säger att det inte gör så mycket ifall man missar tidsfristen. Det skickas hem ett brev med en påminnelse. Skulle man däremot missa följande tidsfrist blir det böter. Så mamma har köpt sig extra betänketid genom lite civil olydnad.

Det knackar på dörren till ert rum. In kommer en kvinna i varselväst. Med allvar i rösten nämner hon att brandlarmet på hela neonatalavdelningen ska kontrolleras och att personal kommer in och assisterar oss. Mycket riktigt kommer en sköterska in på rummet. Hon har med sig två par hörselskydd. Det är inte hörselskydd i vanlig bemärkelse, utan små kåpor med en klistrig yta som man kan sätta över öronen på spädbarn för att dämpa höga ljud.

Ni ser tuffa ut med era hörselkåpor. Vi är alla redo inne på rummet. Sen går larmet.

Det var besynnerligt. Efter all förberedelse och skyddsutrustning trodde mamma och pappa nog att det skulle varit lite mer dramatiskt. Larmet låter nästan ingenting. Ettan skriker absolut högre än sådär, så några hörselskydd kanske inte behövdes - eller betyder det snarare att vi alltid borde ha hörselskydd när Ettan skriker?