Dag 118

Det blir inte en tyst stund under hela natten. Tvåan är orolig. Du skriker okontrollerat och går inte att trösta. Det gör ont att se sig inte kunna komma till ro. Vi försöker alla knep vi kan. Mamma och pappa misstänker att du har ont i magen. Men det är svårt att säga. Ibland önskar man ni kunde berätta vad det är som är fel, så vi kan hjälpa.

På morgonen kommer kirurgen på besök. Han konstaterar att du har vattenbrock. Men det ser inte ut att vara något som stör dig tillräckligt mycket för att du ska vara så ledsen som du är under nätterna. Du bajsar, men det kommer inte ut så mycket, och det som kommer ut är väldigt löst. Det kan bero på en mängd olika saker. Det kan vara att du går på rätt mycket Movicol, medicin för att få igång magen. Det kan också vara att ditt tarmsystem inte kommit igång helt och hållet än. Men det kan också vara att du är förstoppad. Märkligt nog kan en förstoppning göra att det kommer lös avföring, men att det faktiskt är stopp i systemet. Kirurgen tycker att det bör göras en magröntgen.

Det blir mycket som händer, efter vartannat. Först kommer kardiologer med en ultraljudsmaskin. De vill kolla på ditt hjärta för att se om de kan hitta någonting som orsakar ditt höga blodtryck. Du är orolig under hela undersökningen. Det är inte så lätt att se någonting på ultraljudsbilderna när du rullar runt som en köttbulle i sängen när kardiologen försöker ultraljuda. Pappa får hålla dig. Du får lite socker på natten. Du blir efter ett tag lite lugnare och till slut blir du stilla nog för att undersökas. Kardiologerna hittar ingenting.

Därefter kommer laktationsstödet och kollar på din sugteknik. De är med när du äter ett mål på flaska. De tittar efter hur du suger på nappen och sväljer. De ser, precis som mamma och pappa, att du sväljer väldigt mycket luft. Du får testa lite olika nappar, lite olika tekniker, men ingenting verkar fungera. Du sväljer lika mycket luft. Det bubblar i din mage. Du spänner dig och knorrar till. Du har magknip på grund av all luft du har i magen. Det är inte alltid lätt att få dig att rapa. Men ibland går det. Då låter det högt. Du brukar bli rädd för dina egna rapar.

Du hinner knappt somna innan det är dags för röntgen. Återigen har du en undersökning som kräver att du ligger still. Det går ingen vidare. Du vill inte vara lugn nu heller. Du får mer socker. Det tas lite röntgenbilder på din mage. Läkarna hittar inget stopp i tarmsystemet, eller något annat som är fel. Däremot ser de att du svalt ganska mycket luft.

Sist med inte minst tas det prover. Läkarna vill se ifall du har något förhöjt infektionsvärde. Det hade du såklart inte heller. Alla prover, tester och undersökningar ger fina resultat och ingenting som förklarar ditt höga blodtryck, din kvällsoro eller att du inte bajsar så mycket som man kanske hade velat se. Det enda som konstaterats är att du sväljer mycket luft, och att det antagligen inte är jätteskönt när det bubblar runt i magen på dig.

Det beslutas att du ska få testa äta din mat på sond under några dagar. När du sondmatas sväljer du ingen luft. Däremot gillar du att suga i dig mat. Det är något du börjar vänja dig vid nu, och det främjar även tarmsystemet. Du ska istället få försöka amma under så många mål du kan. När du ammar sväljer du av någon anledning inte alls mycket mycket luft.

Ettans medicintorn sträcker sig inte längre från golv till tak. Du har faktiskt bara några enstaka medicinpumpar som går. Lite näring och lite smärtstillande. Alla andra mediciner är antingen utsatta, eller ges via sond. Din pacemaker är avstängd och du har bytt andningsstöd till CPAP. Det går framåt. Såpass mycket framåt att du planeras få komma tillbaka till neonatalavdelningen igen.

Läkarna och kardiologerna tror att du kan lämna barnintensivvårdsavdelningen redan imorgon - det ser vi fram emot.