Dag 125

Natten på rum femton var för ovanlighetens skull ganska lugn. Tvåan sov mestadels av tiden. Du sover i vagnen då din säng är på rum fem. Pappa tycker det kan vara rätt smidigt att ha dig i vagn. Då kan man rulla dig precis bredvid sängen och trösta dig om du skulle vakna till - utan att ens behöva resa sig upp.

Natten på rum fem är allt annat än lugn. Ettan har en tung natt. Du är ledsen, och sköterskornas famn är inte tillräckligt bra. Du saknar mamma. Dina elektroder som var fastsatta på din hud för din långtids-EKG lossnar titt och tätt. Sköterskorna får febrilt sätta om dem efter det kopplingsschema som lämnades. Även om du inte har lika mycket arytmier under natten och morgonen är det bra om så mycket information som möjligt går att läsa av innan det skickas in för granskning.

Pappa går under morgonen in på rum fem. Det är tyst. Ettan ligger och sover. Antagligen slut efter nattens strapatser. Läkaren och Ettans ansvariga sjuksköterska går sin rond. Slutsatsen är att varken Ettan eller Tvåan inte jättemycket behov av neonatalvård. Ni är idag vecka 43+0. Ni är båda utan andningsstöd och har inga in- eller utfarter. Tvåan har dock lite problem med sitt blodtryck och en lite taskig tillväxtkurva. Och Ettan har sina hjärtmediciner och dåligt EKG under nätterna. Men det är inte nödvändigtvis neonatalvård ni behöver.

Läkaren menar att de medicinska problem ni har går att få hjälp med på andra ställen - till och med hemma. Det enda som håller oss kvar på avdelningen just nu är att invänta resultat från Ettans långtids-EKG.

Kardiologen kommer på besök. Den inspelningsdosa som spelat in Ettans hjärtimpulser ska lämnas in på analys. Pappa är lite nervös. De arytmier som kunde ses på din övervakning igår, innan ditt långtids-EKG sattes på plats kunde inte synas idag. Tänk om något allvarligt missats, och inte spelats in? Samtidigt lugnar kardiologen pappa med att om varningsmeddelandena inte längre syns, är det antagligen bra. Kardiologen skulle återkomma under kvällen med resultatet av analysen.

Det tittar även in en logoped. Han vill kolla på hur Ettan äter. Du äter på flaska, men du burkar vara ganska hetsig när du äter. Logopeden använder ett stetoskop på din käke under tiden du äter på flaska. Pappa vet inte om det faktiskt behövs ett stetoskop, ibland kan man höra hur du sväljer från andra sidan rummet. Ditt hetsiga ätande kan beror på att du behöver lite hjälp med att komma ihåg att andas. Du har fortfarande ganska hög andningsfrekvens. Det kan göra det jobbig att svälja. Logopeden beskrev det som att springa ett hundrameterslopp, men samtidigt dricka ur sin vattenflaska hela vägen. Det är inte superlätt att koordinera.

Det är fint väder ute. Mamma och pappa passar på att ta med Tvåan ut på en promenad. Du älskar att åka i vagnen. Ju skumpigare underlag, desto bättre. Det är fortfarande lite oklart om det är din lurviga overall du gillar, eller om det faktiskt är vagnen. Oavsett har du det bra.

Faktum är att ni båda är lite lugnare och mer harmoniska idag. Sjävklart blir ni arga och säger till när något är fel. Ibland vill ni bara skrika av er, kanske för att få lite uppmärksamhet. Det kan ni allt få lov att göra. Ni klarade till och med att sova i samma säng igen. Ni har inte delat på tvillingsängen sedan Tvåan åkte in för att lägga ned sin stomi. Nu sover ni där, bredvid varandra. Ni ser fridfulla ut.

Kardiologen kommer tillbaka. Ettans långtids-EKG har analyserats. Du kommer behöva gå på betablockerare, medicin som blockerar vissa stresshormoner. Ny insatt medicin betyder dock långsam upptrappning. Långsam upptrappning betyder också att vi är fast på avdelningen. Ett tag till i alla fall.