Dag 143

Pappa vaknar åter igen av att det kommer in folk på rum femton. Det är redan förmiddag, men pappa hade både tidiga och sena nattpasset. Denna gången är det kirurgerna som vill kolla på Tvåans nya ärr på magen. Kirurgerna tror det en sutur, eller knuten från ett stygn, som inte resorberats. Det kommer lite var. Men de är inte oroliga. Det ska tvättas med klorhexidinlösning två gånger om dagen.

Läkarna passar också på att titta in precis efter kirurgerna gått. De har inte mycket mer att säga, mer än att ny plan för hemfärd är om tre dagar. På onsdag.

Ni har varit nära på att åka hem alldeles för många gånger för att mamma och pappa helt ska kunna tro på att det kommer ske denna gången. Men det låter rimligt. Ettans arytmier har enligt kardiologerna minskat, och de arytmier som fortfarande kan ses på långtids-EKG anses inte farliga. Ditt låga blodtryck är de till en början oroliga för. Mätningarna är extremt låga, för låga. Du borde egentligen inte må så bra som du gör ifall de mätningarna är korrekta. Blodtrycken som tas med manschett kanske inte ska ses som ett absolut värde, utan snarare ett relativt värde. Ifrån mätningarna som görs går det eventuellt att se ifall blodtrycket ökar eller sjunker jämfört med ett medelvärde uppmätt under den senaste tiden.

Kardilogen kommer också på besök. De har justerat dosen Digoxin, och vill ta ett blodprov till för att kolla koncentration i blodet. Du ska också få göra ännu ett långtids-EKG, och såklart en avslutande ultaljudsundersökning. Det är kardiologerna som satt schemat för hemgång. Så länge de inte hittar någonting åker ni hem på onsdag.

På något sätt känns det kanske lite mer som att det faktiskt blir hemgång denna gången. Mamma har förberett er på att sitta i babyskydd. Tvåan är skeptisk och blev inte jättenöjd över att behöver sitta fastspänd. Ettan däremot var nöjd. Du somnade till och med när du blev fastspänd i babyskyddet, vilket antagligen är det bästa betyg ni kan ge något.

På vissa plan hoppas pappa att det är hemgång på onsdag. Det börjar bli lite uttjatat att vara kvar, nästan fem månader senare. Men också för att de flesta av pappas kläder blev hemskickade förra gången det planerades hemfärd. Med bara något enstaka ombyte blir livet på neonatalavdelningen ännu svårare.

Tröttheten börjar tära på mamma och pappa. För det mesta är det harmlöst - vi är vana vid att inte få sova. Men ibland kan sömnbristen påverka annat än bara mamma och pappa. Inte nog med att era mediciner ska dras upp av mamma och pappa, de ska ges vid rätt tider också.

Ettan har inte bara flest mediciner, utan också de viktigaste medicinerna. De ska ges på ett ganska strikt schema, där mängd och tajming spelar roll. Med lite för få timmar i bagaget blev det fel. Du fick dos sildenafil och propranolol ett mål tidigare än du skulle. Mamma får lite panik, och börjar dra upp mat och medicin från sonden. Till slut ligger där tre stycken tjugomillilitersprutor fulla med ditt maginnehåll.

Det visar sig att det inte alltid är så viktigt att mediciner ges vid exakt rätt tidpunkt. Mamma får ge tillbaka all mat hon stulit från din magsäck - den går tillbaka in i sonden.