Dag 142

Det märkts att kardiologerna har mycket att göra, och att de är färre än vanligt på helgerna. Ni är kvar på rum femton på neonatalavdelningen. Även om ni, eller i alla fall Ettan, hade passat bättre på hjärtcentrum. Ettan har fått sin nya medicin, men dosen måste kontrolleras. Ett blodprov tas tidigt på morgonen för att se koncentrationen Digoxin i blodet. Din medicinering håller på att trappas upp. Kardiologerna vill inte ge dig en allt för hög dos till en början. Blodprovet kommer tillbaka med en låg koncentration i blodet. Din dos kommer att dubblas, med det sker först imorgon.

Pappa vaknar återigen av att mamma lägger någon av er i famnen. Enligt mamma sover vi så i flera timmar. Enligt mamma vaknar inte pappa ens när det skriks. Smidigt tycker pappa. Barnpassning i sömnen. Även om pappa har lite ont i revbenen när han vaknar.

Tvåan är otröstlig. Du har varit väldigt ledsen de senaste dagarna. Mamma och pappa vet inte riktigt vad det är som är fel. Det finns lite tankar om att du kanske inte klarar av den ändring av mat som gjordes föra någon vecka sedan. Du hade problem med reflux, där du fick sura uppstötningar då du ätit för mycket. Din mat, Alafamino, var inte särskilt energität och tvingade dig att äta stora mängder mat för att nå upp i ditt kaloribehov. Istället byttes en del av maten ut mot Infasource, som kräver mindre mängd för samma kaloriinnehåll. Det kan vara så att din mage inte inte riktigt klarar av Infasource.

När du andas låter du ännu mer rosslig än vanligt. Ibland är det lite skrämmande hur mycket du låter när allt du gör är att andas. Mamma tycker rosslandet har blivit värre sedan din operation. Sköterskorna tycker nästan det låter som att du är lite förkyld. Du får en nässugning. Ett munstycke kopplas till luftsugen och stoppas i näsan på dig. Det kommer ut lite slem, och lite snor. Din andning låter dock fortfarande lite rosslig. Du får några droppar Nezeril. Dessa verkar faktiskt göra lite skillnad. Pappa tycker inte du låter riktigt lika rosslig längre, men du är fortfarande ledsen.

Kanske har du ont någonstans? Du får en dos paracetamol på kvällen. Efter en halvtimme är du lugn, och sover djupt, för första gången sedan förmiddagen.

Mamma och pappa har fallit in i någon slags rutin av ovisshet. Det verkar inte finnas någon uttalad plan framåt. Vi får ta varje dag som den kommer. Vi kan göra antaganden och gissningar, som att det antagligen inte kommer ske någonting under helgen, utan att saker och ting kommer nog dra igång på måndag. Vi tror heller inte att vi kommer bli hemskickade utan att den nya medicinen är bevisat i rätt dos, det kräver nog ännu ett långtids-EKG. Efter lite mental gymnastik landar vi någonstans att det nog är minst 4 dygn kvar innan vi får åka hem - förutsatt att kardiologerna inte hittar något. Men vi får väl se.