Dag 144

Det känns konstigt att leva i limbo. Att veta att ni snart kanske får åka hem, men att ingenting är skrivet i sten.

Ettan får sitt nya långtids-EKG installerat. De sex elektroderna som täcker din kropp kommer oundvikligen ramla av lite då och då, varpå mamma och pappa får referera ett kopplingsschema utskrivet på en halvtaskig färgprinter. Det går inte att se någon skillnad på den organgea och röda kopplingen. Sjävfallet är det alltid antingen den röda eller organgea kopplingen som lossnar.

Ettan med sitt låga blodtryck, och Tvåan med sin besvärliga mage. Ni har helt olika temperament. Ettan ligger mestadels av tiden väldigt lugnt och stilla. Nästan så stilla att om du inte vore uppkopplad till övervakning hade mamma och pappa varit oroliga. Tvåan är lite tvärtemot. Du har svårt att inte låta. Allt du gör är att låta. Du andas rossligt. Det kan vara att du verkar ha trånga luftvägar. Enligt mamma brukar du låta som en dinosaurie när du äter. Pappa vet inte exakt hur en dinosaurie låter, men han håller med ändå. Du verkar inte tycka om att sova heller. Istället för att sova brukar du antingen ligga och vifta med armarna och gurgla fram läten, eller så skriker du.

Tvåans blir mer och mer otröstlig. Det har gått lite för långt. Du sover knappt. Mamma och pappa vet inte hur du kan hjälpas. Sköterskorna har testat det mesta. Paracetamol som smärtstillande. Nezeril för din rossliga andning. Omeprazol för dina sura uppstötningar. Du har antagligen kolik. Din viktkurva har börjar stanna av. Du måste få vila och växa.

Det är andra sonden på lika många dagar som trycks in i näsan på Tvåan. Du har den perfekta kombinationen av egenskaper för att absolut inte ha kvar en sond under en längre tid. Du är oerhört slemmig av dig. Det dreglas kopiösa mängder, det hostas upp sura uppstötningar och det slabbas mjölk när du ammar. Allt detta löser upp din sondtejp. Du har även små, starka fingrar som du viftar runt dagarna i ända. Det är nästan statistiskt oundvikligt att någon av dina viftningar kommer resultera i att ett finger smyger sig in mellan den upplösta tejpningen och sondslangen. Med ett elegant ryck har du sedan dragit ut sonden från näsan. Du ser alltid orimligt nöjd ut efter ett lyckat sondryck. Kanske är det en prestigegrej för dig, att se hur många sonder du kan dra ut innan du åker hem? För väl hemma blir det genast stökigt ifall du drar ut en sond. Då måste mamma och pappa åka in med dig till sjukhuset och få den återinförd.

Fem månader på ett sjukhus är inte att rekommendera om man inte måste. för att vara en plats där man ska bli frisk blir man istället lätt sjuk. Pappa har ont i ryggen. Kanske är det sjukhussängarna, kanske är det de nästan akrobatiska arbetsställningarna man kan finna sig i när man måste hålla kvar båda era nappar samtidigt som ni ska matas och en matspruta måste fyllas på. Senaste åkomman att drabba pappa är en axel som inte vill vara med längre. Den beror nog dock på att pappa måste bära runt på er i märkliga bärställningar nästan hela tiden. Vem hade kunnat ana att muskler och leder inte funkar som de ska när den enda träning som utförs är lyft-av-liten-bäbis. Visserligen blir det ju dubbla repetitioner - så det är ju alltid något.