Dag 146

Det är dags. Rum femton vaknar. Eller ja, pappa sover efter nattpasset, men ni börjar göra er redo. Ni ska lämna neonatalavdelningen idag. Ni har bott här hela era liv. Även om ni har varit runt på lite olika salar och rum har ni trivts bäst på rum femton.

Först måste Ettan få en infart. Du behöver blod. Enligt neonatalavdelningens gränsvärden behöver du inte alls blod. Ditt senaste blodprov visade ett hemoglobinvärde på 107. Neonatalavdelningens gräns går vid 85. Hjärtcentrums gräns går vid 140. Du sover fortfarande när du sticks för att få din infart. Du vaknar knappt.

Blodtrasfusionen går, 35 milliliter på tre timmar. Det råkar också vara nedräkningen på tiden ni får lov att vara kvar på rum femton. När Ettan fått sitt blod, ska ni iväg.

Det är stressigt. Mamma och pappa plockar ihop saker, städar ur och försöker komma ihåg allt som måste göras. Ingen mar kvar i föräldrakylen. Inga saker bortglömda. Det är mycket som ska med. Till slut är allt klart. Det är inte många minuter kvar på blodtransfusionen. Vi är så redo som vi kan vara.

Sköterskorna kopplar bort Ettans blod. Allt är redo. Ni ligger kvar i er tvillingsäng på hjul. Mamma och pappa bär på varsin ryggsäck och ett antal papperskassar. Resten av saker packas in i avdelningens orangea barnvagnen. Den får ni låna under flytten, mest för att enkelt kunna lasta alla saker på.

Er säng börjar rullas ut från rum femton, följt av mamma, pappa och en vagn full med så mycket saker att den börjar bli svår att köra. Mamma och pappa hinner inte riktigt stanna upp och reflektera. Det är kanske sista gången vi är här. Vi har så mycket vi vill säga, så mycket vi vill tacka för. Men samtidigt finns det inte tid till att stanna upp.

Vi hinner lämna lite choklad och en avskedslapp. Även om våra känslor inte går att sätta ord på hoppas vi de förstår hur tacksamma vi är. Alla i personalen har varit med er under hela era liv, tills nu.

Vi går igenom kulverten igen. Det är förhoppningsvis sista gången. Kulverten väcker lite känslor. Många tunga steg har gått här, på väg till undersökningar och operationer. Det tar ändå ett tag att gå igenom labyrinten av gångar. Men vid detta laget kan mamma och pappa vägen.

Ett tåg med två sköterskor, en stor tvillingsäng, mamma, pappa och en barnvagn med pinsamt mycket saker på rullar in på hjärtcentrum. Vi letar oss fram till receptionen. Ni är väntade. En sköterska visar oss vägen. Ni ska bo på rum 6. Ni är ju vid detta laget vana vid att enbart få det bästa som finns att erbjuda. Så självklart får ni det nu också.

Rummet är gigantiskt. Sex stora fönster i söderläge. En matplats med två stolar. En vuxensäng och en bäddsoffa. Badrum med dusch på rummet. Ett eget kylskåp och ett extra litet rum för barnvagn och packning. Ni rullas in och verkar stortrivas direkt. Mamma och pappa hoppas att inte inte blir allt för vana vid extravagans och lyx - även om det är precis vad ni förtjänar.

Här känns det lite som att resan börjar om. Även om mamma och pappa är ganska vana vid sjukhusvistelse är det annorlunda här än på neonatalavdelningen. Det är en ny miljö, annan personal och andra rutiner. Vi får lära oss på nytt. Det finns inget mjölkkök, så maten får vi blanda själv. Ettans övervakning är enbart en trådlös dosa. Inga siffror, mätvärden, larm eller pling går att se eller höra på rummet, allt skickas till övervakningsstationer hos personalen utanför. Att inte ständigt se och höra allt från övervakningen är ganska behagligt. I alla fall nu när mamma och pappa vet att det finns personal som har koll.

Det blir en omställning för oss alla, men det känns bra att ett nästa steg har tagits.