Dag 151

Tänk att ni fyller fem månader idag.

Det regnar ut. Mamma och pappa springer med vagnen för att inte bli alledels genomblöta. Ettan sover, och Tvåan älskar att det går fort. Ni ska på er ROP-undersökning. Men ni bor ju inte längre på sjukhuset. Så istället för att det ska rullas in en stor maskin in på ert lilla rum är det lilla ni som ska rullas in i en stor undersökningssal.

Det blir sista gången ni behöver uppleva den där läskiga kameran intryckt mot era ögon. Er behandling, eller snarare avvaktandet av behandling, har visat sig fungera alldeles utmärkt. Ni har små förändringar kvar, men det allra mesta har läkt fint. Ni behöver inte göra fler ROP-undersökningar. Det uppskattar ni nog, även om måndagar nu inte automatiskt betyder allt-ni-kan-äta sockerdroppar.

Ni hinner knappt bli klara med er ROP-undersökning innan det är dags för er att åka vidare i regnet. Ni ska till hjärtcentrum igen. Det ska tas lite blodtryck och justeras lite doser. Justerade doser betyder fler blodtryckskontroller. Ni är, precis som igår, fast i matsalen med mamma och pappa. Timmarna går. Till slut kommer kardiologen.

Ettan har nu, för sin vikt, en godkänd dos Propranolol. Samtliga blodtryck som är tagna har varit godkända. Du har varit på permission utan övervakning och allt har gått bra. Kardiologen tycker inte det finns någon anledning att du ska vara inskriven.

Ni kommer få åka hem. Idag. På er femmånadersdag.

Genast blir det lite panik hos mamma och pappa. Kanske inte på grund av rädsla för att komma hem, även om den också fanns där, utan mer tanken på hur vi ska ta oss hem.

Klockan 16:00 ges besked om att ni ska få åka hem. Klockan 20:00 är ni hemma. Under de fyra timmarna har mamma och pappa sprungit runt och packat ned alla grejer på Ronald McDonald, dammsugit och våttorkat, fixat transport hem. Era babyskydd installeras, med lite svårigheter, i baksätet efter några meters spring i regnet. Ettan till vänster, och Tvåan till höger. Mamma i mitten.

Bilfärden tar inte så lång tid. Ni verkar ändå rätt nöjda. Även om ni mest uppskattar motorvägskörning. Tvåan gillar ju när det går fort. Värre blir det när det ska stannas för rödljus i stadstrafik. Då blir det protestrop.

Helt plötsligt står mamma och pappa där, med er i varsitt babyskydd, utanför porten till ert riktiga hem. Det finns varken knappt plats eller ro till eftertänksamhet. Ni är hungriga och vill ha mat. Det är bara att sätta igång med uppackning och matvärmning - vissa saker är ju faktiskt viktigare än andra.

Tänk att ni fyller fem månader idag.

Tänk att ni äntligen är hemma.