Dag 108

Kirurgen kommer in för att titta till Tvåan. Såret från operationen har börjat läka fint. Den lokala bedövningskatetern sitter kvar, och verkar göra sitt jobb bra. Du har ingen annan smärtlindring igång och verkar inte ha någon smärta i såret. Du har däremot magknip. Det kommer i skov, med någon minuts mellanrum. Du är lugn och sover, sen helt plötsligt rycker du till och blir yrvaken och jätteledsen. Dina armar och ben spänner sig och du går inte att trösta. Det enda som fungerar är att hålla dig i handen och stryka dig över huvudet. Sen efter ett tag lägger det sig sakta, och du kan slappna av.

Du har bajsat några gånger. Bajset ser dock inte riktigt ut som kirurgen vill. Det är lite slemmigt och kanske inte den konsistens han vill se. Läkarna och kirurgen beslutar att minska matmängden du får. Du har varit hungrig, vilket är förståligt, så du har fått mer ovh mer mat. Du är uppe i fyrftio milliliter var tredje timme, nästan lika mycket som du äter i vanliga fall. Din tarm verkar inte klara av så mycket mat på en och samma gång. Du får istället mindre mat, fast oftare. Fem milliliter varannan timme. Du kommer vara hungrig, men det är mycket snällare mot din tarm. Då har tarmsystemet en chans att börja vänja sig.

Du fortsätter att ha magknip ett bra tag. Det är hjärtskärande att se dig vara så trött, men bli väckt varannan minut av smärtattacker. Till får du lite lugnande. Du börjar slappna av mer och mer. Attackerna kommer fortfarande, men mer sällan. Du får också komma upp i famnen hos mamma. Då blir det ännu lite bättre. Framåt kvällen är du mycket lugnare. Kanske är det att du inte längre äter så stora mål mat varje gång, kanske är det Klonidinet eller kanske är det att du är uppe hos mamma som gör att du lugnar dig.

Ettan har rullats in på rummet i vagnen. Du ser ut att trivas i vagnen, även om det verkar som du tycker det är lite långtråkigt ibland. Du blit lugn när man kör runt med dig. Så ibland måste pappa ta dig på en åktur i korridoren. Då brukar vi bli stoppade av personalen som vill titta på dig. Alla säger samma sak, att du har blivit så stor sedan de såg dig sist. Du tittar tillbaka på dem med stora ögon. Kanske känner du igen dem?

Ettans gästspel i vagnen på Tvåans rum blir permanent. I alla fall för en natt. Sköterskorna frågar om inte de ska ha kvar Ettan på rum fem, så kan mamma och pappa gå och lägga sig på rum femton. Det lät som en bra idé. Efter några tuffa dagarna är mamma och pappa utmattade.

Varje extra timmes sömn är uppskattad - även om det ibland känns som vi bara bli tröttare desto mer vi sover.