Dag 136

Pappa vaknar av att det knackar på dörren till rum femton. Det är tidigt på morgonen. Ettan rullas in i sin säng. De behöver platsen på rum elva. Du körs försiktigt fram in genom dörren, med någon enstaka centimeter till godo på varje sida av sängen. Du är ledsen, men när du väl kommit in på rummet blir du lugn. Kanske hade du saknat mamma, pappa och Tvåan?

Nattpasset hade inte sett så mycket arytmier under natten. När du rullades in på rummet har bra hjärtrytm och värden. Kanske hjäper den högre dosen betablockerare?

Sen blir det lite förvirrat. Det visar sig att du inte alls fått någon betablockerare i natt. Du hade varit så hungrig under målet klockan två på natten, att du åt igen klockan tre. Du skulle fått medicin med maten du äter klockan fem, men den maten hade du redan ätit. Du fick aldrig medicinerna - och du har aldrig haft bättre pulskurvor.

Mamma och pappa är konfunderade. Gör medicinerna dig sämre? Ska du ta medicinerna, även om de tas för sent? Läkarna ringer kardiologerna och frågar vad vi ska göra. Svaret blir att fortsätta med medicineringen. Faktum är att de vill att du ska få ännu högre dos. Du har trappat upp till måldos på två och ett halvt gram per kilo kroppsvikt och dygn. Då du ökar i vikt så snabbt har de fått accelerera upptrappningen något, annars hade du alltid kommit ifatt med doshöjningen.

Mamma och pappa passar på att gå en snabb promenad med er. Det är fint väder ute, och vårblåsten har börjat avta något. Ni brukar trivas ute i vagnen, men idag var det något som inte föll Tvåan i smaken. Du låg och skruvade dig, och blev ledsen utan nappen. Det enda sätt mamma och pappa kunde få dig lugn i vagnen var att gå snabbare. Du tycker inte om när det går för långsamt.

Det ser säkert lite komiskt ut när mamma och pappa till slut springer med vagnen, i sicksack över gångvägen, fram och tillbaka. Det var till och med lite bra motion för mamma och pappa - något vi behövde.