Dag 137

Natten var relativt lugn. Pappa lyckades få er att somna ganska snabbt. Det tog bara någon timme. Ni brukar vara stökigare. Dessvärre ska det tas blodprov på Ettan, mitt i natten. Mamma är trött och sover, pappa har hela nattpasset.

Strax innan fem på morgonen är det dags för Ettans blodprover. Du vaknar upp av att någon stoppar in en napp med lite sockerdroppar i din mun. Det går ändå ganska bra. Det kommer tillräckligt med blod för att samtliga tre rör som behövdes.

Till slut får pappa gå och lägga sig. Mamma tar över från tidig morgon.

Pappa vaknar av att en massa läkare kommer in. En av dem är kardiologen. De har diskuterat med varandra om er och era medicinska behov. Från neonatalavdelningens sida behöver ni inte längre vara kvar. Från kardiologens sida ser de heller ingenting i dagsläget som direkt säger att ni måste vara kvar på ett sjukhus. Men för att vara på den säkra sidan vill de göra ännu ett långtids-EKG. Det ska köra från imorgon till dagen efter, tjugofyra timmar.

Skulle informationen som spelats in under de tjugofyra timmarna visa sig inte innehålla allt för allvarliga arytmier, så kommer ni få åka hem.

Mamma och pappa har hört liknande information tidigare, och har lite svårt att tro på att det faktiskt kommer gå så snabbt. Hur det blir återstår att se. Allt hänger på din långtids-EKG.

Men det är också dags för er ROP-undersökning. Den som sker varje vecka. Enligt ögonläkaren har är ni inne på er femtonde undersökning idag. När pappa räknar får han det till fjorton. Men egentligen spelar det inte så stor roll. Det är många gånger, och ni är börjar bli ganska stora nu. Ju större ni är, desto svårare blir undersökningen. Ni är starkare, och kan röra på era huvuden enklare. Ni är också smartare, och kan titta bort från det starka ljuset som lyser från kameran. Men det visar sig att det svåraste med hela undersökningen var förarbetet. Att ge er ögondroppar som dilaterar era pupiller. De gillar ni inte alls. Resten klarar ni rätt bra.

Era ögon har blivit ännu bättre. Ni har fortfarande ingen medicin, men era blodkärl växer fint och utan att skada era ögon. Läkaren säger att det i stort sett inte finns några förändringar kvar. Men hon vill ändå kontrollera en sista gång. Fast detta gången om två veckor. Vi får väl se om gång sexton är den sista.

Fram mot kvällen blir ni som galna. Ibland blir det så efter ROP-undersökningen. Att ni först sover i några timmar, för att sedan bli klarvakna och jätteledsna. Men detta är något annat. Ni gråter och gråter, mest Tvåan. Du är otröstlig. Det pågår länge. I nästan sju timmar. Pappa lyckas till slut få dig att somna. Klockan är närmare tre på natten.