Dag 149

Ni har varit inlagda på hjärtcentrum i tre nätter nu. Egentligen är det bara Ettan som faktiskt är inlagd, och än så länge hittar de ingenting som är fel. Du har tidigare haft väldigt låga blodtryck. Efter att du fått blodtransfusion har alla blodtryckstagningar varit väldigt bra. Din telemetri har inte visat några allvarliga arytmier. Bara några enstaka "skurar" med pulsrusningar som inte anses vara farliga då de varar i enbart några sekunder.

Läkaren kommer in och säger att ni ska få lov att gå på permission. Mamma och pappa vet inte ens vad det innebär att få permission. Ni ska få lov att sova någon annanstans än på avdelningen - men gärna inte allt för långt bort. Mamma och pappa får lov att ta med er till rummet på Ronald McDonald.

Ettan kommer inte ens ha några elektroder fastklistrade på kroppen längre. Ni kommer båda två vara helt tråd- och sladdlösa.

I teorin låter det som en relativt enkel manöver. Packa ihop era grejer, lägg er i vagnen och gå till rummet. I verkligheten är det allt annat än enkelt. På bara några dagar har mamma och pappa lyckats stöka ned rummet på hjärtcentrum med alla möjliga saker. Ni har varsin sleepcarrier, massvis med ersättningspulver, blöjor, annan mat, sprutor, medicin och såklart alla andra saker ni behöver för er vård. Pappa får gå två rundor. Han packar ned första lasset i vagnen. Det blir överfullt. Vagnen blir ranglig av den höga tyngdpunkten på grund av alla grejer som ligger i den.

Det blir, som så mycket annat mamma och pappa gör, lite stressigt. Ni har ju mattid var tredje timme. Klockan hinner slå matdags mitt under flytten. Ni ligger i vagnen. Mamma och pappa snabbar sig så gott det går. Men väl framme på rummet är matsituationen inte klar. Den ska ju värmas först. Och medicinerna ska ju dras upp. Men alla mediciner var ju nedpackade och måste hittas i allt kaos av grejer som ligger utspritt på rummet.

Till slut fick ni er mat och medicin. Ni är för första gången utanför sjukhuset utan övervakningsmaskiner.