Dag 183

Det är dags för hemgång. Ettan ska äntligen får lov att åka hem. Pappa också. Mamma och Tvåan är redan hemma. Det är nästan så pappa tror att Ettan förstår att det är något stort på gång. Du blir som vanligt vägd. Denna gången lite tidigare än vanligt. Du är vaken och pappa är lite ivrig. Det känns som det är så mycket som ska hinnas med. Även om det kanske inte är så. Pappa har ju inte direkt mycket packning att få ihop. Det mesta är ju redan hemma.

Farmaceuten knackar på tidigt. Hon måste ju komma tidigt, för att hinna innan din 08:00-mat. Hon ska gå igenom hur man drar upp alla dina mediciner. Pappa har ju haft lyxen att all din medicin har dragits upp åt dig. Pappa har sluppit stå där timme in och timme in samtidigt som du är ledsen för att dra upp medicin. Men nu ska du ju hem. Där finns ingen farmaceut som kan dra upp mediciner till dig.

Du har en drös olika mediciner. Först och främst förklarar hon hur man rent praktiskt drar upp medicin. Det kan både mamma och pappa redan. Det har vi gjort lite för många gånger redan. Men däremot har du lite nya mediciner som behöver förklaras. Bosentan kommer i kapslar. Dessa måste lösas i vatten. Medicinen klassas som farligt för gravida. Den han påvisats fosterskadande effekt på djurförsök. Nu är pappa inte gravid, men farmaceut tycker ändå det är viktigt att det hanteras varsamt. Fyra kapslar ska tömmas med precision in i en 10-ml-spruta. Det är inte helt enkelt. För det första är kapslarna löjligt små. Det krävs fingerfärdighet för att få upp dem. För det andra ska det farliga pulvret inte hamna någon annan stans än i sprutan. Det ska inte andas in i onödan. Det är också viktigt att det redan finns sterilt vatten i sprutan. Om vattnet hälls på i efterhand finns det risk att det dammar.

Du har också spironolakton, ett urindrivande läkemedel som ska hjälpa dig att kissa. Det kommer i tablettform. Tabletterna är väldigt små. Men din dos är inte en hel tablett. Den ska delas, först på mitten, och sedan på mitten en gång till. En fjärdedels tablett ska lösas i lite sterilt vatten. Tabletten löser sig faktiskt ganska lätt.

Det tog lite tid att dra upp alla mediciner. Du har redan hunnit vakna till och bli hungrig. Du vill ju ha mat. Men pappa står ju och blandar mediciner med farmaceuten. Till slut är allt klart, och du kan få din mat.

Din hemfärd är bokad 14:30. Du fick en eftermiddagstid för att du ska kunna få med dig hem några syrgastuber. Pappa stressar runt inne på rummet. Han packar ihop det som går att packa ihop. Han förbereder det som kan förberedas. Det finns fortfarande lite saker som du behöver ha med dig hem som inte finns på rummet. Pappa skriver en lista. Det behövs lite matsprutor och tillbehör, lite sondtejp och vattenpåsar till luftfuktaren. Det blir en lång shoppinglista till slut. Den ger pappa till en i personalen som kommer in med något som ändå liknar en kundvagn. Den är proppfull med grejer.

Pappa är redo. Ettan är redo.

Sjuktransporten som är beställd är sen. Pappa har stått i en halvtimme redo att koppla om ditt andningsstöd till syrgastub och lägga dig i ditt babyskydd. Det tar ytterligare någon kvart. Sen kommer en sköterska in och säger att transporten har kommit. Pappa behöver hjälp med att få med sig alla grejer. Han bär dig i ditt babyskydd i ena handen, din syrgastub i den andra handen och en proppfull ryggsäck på ryggen. Sköterskan rullar efter med shoppingvagnen efter. Det är samma typ av bil som du kom till sjukhuset i. Pappa vet redan att det kommer vara svårt att få fast ditt babyskydd korrekt. Bältena är på tok för korta. Det är på centimetern han lyckas få fast dig. Det går inte att tumma på säkerheten. Men nu sitter du där. Alldeles strax på väg att få åka hem.

Du är nöjd i stort sett hela resan. Det är soligt ute och helt plötsligt får du en ljusstråle i ansiktet och blinkar till. Du ser lycklig ut. Eller så är det pappa som inbillar sig och ser något i dig som han själv känner. Efter ett tag är det kanske inte alltid jättekul att åka bil. Du har ju inte längre din mobil. Den lämnades kvar på avdelningen. Pappa får försöka underhålla dig med en liten gosedjursfilt. Det tillsammans med ett stadigt napphållande är tydligen tillräckligt bra. Du förblir nöjd.

Studenter på flak fyller gatorna. Det är svårframkomligt med bil. Gatan ni bor på är helt barrikaderad med studentfirande. Det tar flera minuter att åka ett par hundra meter. Med visselpipor och tutande bilar är det inte en tyst sekund. Men du verkar inte bry dig allt för mycket. Du kanske trodde att allt stohej är för din skull.

Morfar möter upp transporten när den äntligen stannar på en avlastningsplats. Det är ändå en hel del last som ska av. Bärhjälp behövdes. Men ingen last är så värdefull som dig. Pappa bär försiktigt in dig till lägenheten. Där väntar mamma, Tvåan och mormor. Vad som pappa trodde skulle bli ett fridfullt och lugnt välkomnande mynnar ut i ett febrilt försök koppla in ditt andningsstöd. Det är väldigt begränsande för dig att sitta fast i väggen. Som tur är fick pappa med sig en extra lång bubbelslang, hela 30 meter lång. Bubbelslangen är den koppling som finns mellan syrgaskoncentratorn och din högflödesmaskin. Det gör att det bara behövs bäras runt på en maskin när du ska flyttas mellan rummen.

Men du är hemma nu. Även om det är med slangar dragna igenom hela lägenheten och maskiner ståendes i varenda hörn, så är du hemma nu.